Något som jag tycker är ganska roligt är att man kan må bättre av att andra också mår sämre och tycker saker är svåra. Jag antar att de är för att man känner tröst i att inte vara ensam om att känna sig otillräcklig.

Precis avklarat mötet och de va fler än jag som tyckte att de kändes mer än övermäktigt. Så nu känns de lite bättre. Jag vet inte varför men de känns alltid jobbigt att gå på de där mötena, jag vet inte varför egentligen, tror de är för att de ökar på stressin inför vad som ska göras och vad om som man inte hinner med. Men samtidigt är de en hjälp att bli påminnd om att vi är flera som tycker att plugget är svårt.

Jag tittade på en av föreläsningarna som vi har till den här kursen och jag känner att de berör mig ganska mycket. Filmen handlade om en tjej som drabbats av en stoke och hennes väg tillbaka. Förstå vad frustrerande att gå från att kunna prata, läsa, skriva, jobba och sköta hemmet. Till att bli helt beroende av andras hjälp, detta måste vara extremt jobbigt eftersom hon fortfarande behåller förmågan att tänka hon vet vad hon vill få ut men kan inte förmedla detta...

Se filmen för att förstå bättre vad jag menar :http://www.hjarnfonden.se/den-nya-cinna---en-film-om-stroke__347

Något jag reagerade på var att de sa åt henne att de inte var bra att pucha, Hallå?! Klart man ska pusha, man ser ju på henne att hon är en tjej som vill framåt som har bestämt sig att kämpa. Hon är medveten om att de är svårt, de är inget ni behöver kasta i ansiktet på henne. Och som hon själv säger i filmen - Jag är inte sjuk och klarar inte av att bli behandlad så. Där är jag beredd att hålla med henne hon har tillfrisknat från stroken, nu är det bara biverkningarna kvar varför ska man behöva bli behandlad som sjuk då?

Jag förstår att de är svårt att lägga nivån på undervisningen, många som hon gick på afaci kurs med var gamla och hade ett helt annat tempo. Men där önskar jag att de fans recurser för att bara rikta in sig på var och en av de som drabbats. Vist hon måste lära om sig, men att bli behandlad och lära ut på ett sätt som man lär små barn är både sykande och nedverderande. Jag tycker de måste påminna sig om att hon faktiskt inte gått tillbaka i utväcklingen hon är fortfarande en vuxen människa och ska behandlas därefter.

Jaja nu har jag ju bara sett en sida av perspektivet och självklart finns det säkert en hel del andra saker som spelar in men de är i alla fall så jag känner just nu.

Sen tycker jag de var fantastiskt roligt att se att de använde sig av hästar som terapi. Just  de här hon beskrev att de va enbart med hästarna som hon var befriad från värken. Det var så bra för de visar verkligen på vilken terapeftisk och läkande kraft hästarna har.

Känslan av att ca 500 klio häst följer med dig lös och flyttar på sig bara för att du pekar på hovarna är obetalbar och omöjlig att sätta pris på, det leder verkligen till att man växer som människa något aldeles enormt. Här skulle jag velat lägga upp en bild men de fortsätter att krongla med bild tekniken så förhoppningsvis kommer den sen. (tills vidare går den att kika på har länkat till den (vänster sida av menyn))